OM TIR SIDEWALK POSITION OR I DITT ARSLE

Aftonbladet

Publicerad 29 augusti 2012

Ulrika Stahre

 

Teater mot strömmen i Jordbro

Expansivt och lekfullt med TIR Sidewalk position or I ditt arsle

 

Jordbromalmsskolan, som ligger en halvtimmes pendelavstånd söder om centrala Stockholm, är sedan ett och ett halvt år nedlagd och av dess forna verksamhet finns bara biblioteket kvar. I stället för högstadieskola ryms en gryende kulturhusverksamhet – vilket är perfekt i en skolbyggnad som från början var så tydligt integrerad i centrum.

 

Man kan nästan inte undgå att gå in.

Skolans femton minuter i rampljuset var dess med­verkan i Rainer Hartlebs ­dokumentära serie om barnen från Jordbro. Då var den nästan nybyggd, en hyfsat fungerande plats. Det var innan skolpengen, ökade klassklyftor och sjunkande anslag kunde knäcka skolor.

Nedlagda skolor är som nedlagda arbetsplatser: de signalerar olösta problem och brist på pengar. Men nedläggningshotet ledde också till protester och i den vevan bildades Jordbro Världsorkester. I går togs ett nytt steg: nu är Jordbro Stadsteater invigd.

Att etablera en lokal scen i Jordbro är en sak. Att flytta centrum till periferin och kalla sig Stadsteater – ”Stockholms enda radikala Stads­teater” – är något mycket större och väldigt medvetet. Om man lyckas, kan man ­bygga en kulturverksamhet ovanpå en plats där politikernas ointresse för svaga grupper nyligen manifesterats. Hur det känns att uppleva rasism, sexism och klasshat saknar inte hel uttolkning i det offentliga rum som ­stavas innerstad – men periferins röst är svag.

 

På Jordbro Stadsteater ger aktivist- och konstnärskollektivet TIR Sidewalk position or I ditt arsle, en mycket fri tolkning av Valerie Solanas pjäs Up Your Ass. Formmässigt ­liknar det ett collage, eller en lång performance. Febrig, påträngande i sin brist på sammanhängande narrativ. Inte för svartsynta men för de som kan känna hur förtryck är våld, även det som bara ­uttrycks i vanlig samtalston.

Föreställningen är expansiv, lekfull, stundtals provocerande. Jag, som ändå firat en och annan avslutning i Jordbromalmsskolans aula, kunde delvis lida med TIR när deras arbete hackades sönder av barn lika ljudliga som vi en gång var. Delvis kan jag också känna att platsen, skolan, måste kunna brukas av alla. Jordbro Stadsteater lever drömmen om kulturen som det kollektiva växandet. En ­levande antites.

 

OM SOLEÀ ONLINE

Helsingin Sanomat

Publicerad: 14.2.2009 i Helsingin Sanomat, Kultur

Jussi Tossavainen

 

FLAMENCON PULSERAR I BIT-STRÖMMEN

Dans/Flamencofestivalen i Helsingfors.

Flamencofestivalen i Helsingfors visade på nytt insiktsfullt, att flamenco inte är någon oföränderlig relik. Den går att förnyas. På estraden i verket Soleá online finns det två kvinnor, en man med gitarr och en vit duk.

Då föreställningen kommer i gång visar det sig, att sångaren David Sorroche deltar via sin online-webkamera. Tekniken fungerar och delarna är synkroniserade. Sounden i sången från många mils avstånd är visserligen konservburksaktig, men efter att man glömt detta finns det medryckande spänning mellan artisterna. Anu Silvennoinen och Tanja Tuurala dansar utan flamencoklichéer, bollklänningar eller släp. Den ena dansaren verkar speciellt i början att meditera, medan den andra dansar i ett vulkanutbrott för att sedan klappa ihop på golvet under sin börda. Bördan i det här fallet är soleá, ensamheten. Föreställningen är mycket finsk trots flamencoelementen. Stillheterna och uppehållen har laddats fulla med betydelser. Allt andas ensamhet, och framställningen leder tankarna även till nätets kvasisociala väsen. När man loggar ut, blir det någon kvar som känner saknad?

Flamenco från Norden -kväll i Gloria. Soleá online, koreografi och dans Anu Silvennoinen och Tanja Tuurala, musik Erik Steen gitarr och David Sorroche sång.

 

Julkaistu Helsingin Sanomien kulttuurisivuilla 14.2.2009

Jussi Tossavainen

 

FLAMENCO SYKKII BITTIVIRRASSA

Tanssi/Helsingin flamencofestivaali.

Helsingin Flamencofestivaali osoitti jälleen oivaltavasti, ettei flamenco ole muuttumaton reliikki. Sitä voi ja saa uudistaa. Soleá online -teoksessa näyttämöllä on kaksi naista, mies ja kitara sekä valkokangas. Esityksen edetessä paljastuu, että laulaja David Sorroche osallistuu esitykseen online-webbikameransa välityksellä! Tekniikka pelaa ja osat ovat synkronissa. Mailien takaa tulevan laulun soundi on kyllä säilyke-purkkimainen, mutta sen unohduttua esiintyjien välillä on kiehtovaa jännitettä. Anu Silvennoinen ja Tanja Tuurala tanssivat ilman flamencokliseitä, pallomekkoja tai laahuksia. Toinen tuntuu varsinkin alussa meditoivan, kun toinen purkautuu tulivuoren tavoin lysähtääkseen taas lattiaan taakkansa alle. Se taakka tässä on soleá, yksinäisyys. Esitys on hyvin suomalainen flamencoelementeistä huolimatta. Hiljaisuudet ja tauot on ladattu täyteen merkityksiä. Yksinäisyys huokuu kaikesta, ja toteutus saa ajattelemaan myös verkon näennäissosiaalisuutta. Kun loggaa itsensä ulos, jääkö kukaan kaipaamaan?

 

Svenska Dagbladet

Anna Ångström Svd 8 sept. 2008

Flamencodansarna Tanja Tuurala och Anu Silvenoinnen är något spännande på spåren i sitt projekt Soleá online. Soleá betyder ensamhet, och arbetsprocessen har skett med avståndet Sverige–Finland som viktig komponent, i kommunikation via cyberrymden. Tillika medverkar sångaren David Sorroche, projicerad on­line från Granada. Dansarna leker med och bryter upp flamencon i ett personligt språk som likväl fångar soleáns kärna av melankoli och liv.

 

dansportalen.se

Lena Andrén, Danskrönika sommaren 2008

Tanja Tuurala & Anu Silvenoinnen - Soléa online Internet och den nya datortekniken ger utökade möjligheter till kommunikation och samarbete över geografiska avstånd. Några som bestämt sig för att utforska detta är flamencodansarna Tanja Tuurala & Anu Silvenoinnen som, trots att de bor i Sverige respektive Finland, experimenterar med att tillsammans skapa en duett med hjälp av webkameror och laptopar. Och de har dragit det ett steg längre genom att infoga flamencosångaren David Sorroche som trots att han befann sig i Granada i Spanien bidrog till föreställningen med sin inlevelsefulla sång. Men föreställningen, som är en 'work in projekt', visade också teknikens (nuvarande) begränsningar, tidsfördröjning och distorsion som förvränger kommunikationen. Det var också något som enligt dansarna försvårade deras försök att skapa en duett i realtid via webkamera. Det koreografiska resultatet så här långt reflekterade i viss mån den åtskillnad som de båda dansarna befinner sig i samtidigt som jag också kunde ana hur denna fysiska begränsning skapat ett annat slags samhörighet, något som också upplevdes i relationen mellan sångaren och dansarna.